Bloggen stänger...och flyttar till vår hemsida!

Hej alla,

Nu är vi nästan klara med vår fina hemsida. TUSEN tack till Alex Carabi som har byggt den - sååå fin tycker jag!!

Blir dumt att ha två ställen att skriva på så därför skulle jag bara vilja uppdatera hemsidan från och med nu. Men funderar hur det funkar för er som är 'bloggföljare'? Det bästa är om ni går in på hemsidan - längst ner kan ni fylla i er mailadress. NÄr jag uppdaterar ska det skickas ett mail.

Vi ses på www.greatandoh.com !

kram emelie

tre barn i en grop

blev så ledsen idag, pratade med en av mina kontakter i Ghana, en kvinna som arbetar för barns rättigheter och hon berättade om den senaste skandalen på ett av de största mest kända privata barnhemmen.

Vi känner ju oro varje dag för att myndigheterna ska komma och säga att vi måste stänga ner...problemet är att även om skolan är registrerad och godkänd av myndigheterna så är inte barnhemmet det...Och barnhem är sen en tid tillbaka förbjudna i Ghana. Vår strategi är att säga att vi har en boardingschool...men vi uppfyller knappt några av kraven på det: tex max 4 barn i varje rum (vi bor ju typ 30...!!! och barnen älskar iofs att bo nära och många tillsammans....ni minns väl när vi köpte sängar - och barnen ändå la sig på golvet, helst fem sex stycken nära nära varandra....dom är så fina!!), skilda toaletter och dusch (!!!!) för tjejer och killar...och andra jättebra saker som det är vår dröm att fixa när vi får byggt vår skola och våra hem...

Idag blev jag påmind om varför myndigheterna vill stänga ner alla privata barnhem. Det har varit flera 'skandaler' kring barnhem. Några journalister hade arbetat undercover på ett av de största barnhemmen i Accra. Jag har varit, det är superfint rent materiellt - dom har verkligen allt. Men journalisterna hade sett hur barnen misshandlades - både fysiskt och mentalt. Bland annat hade dom som bestraffning haft en djup grop på en bakgård där barnen fick vara när dom inte uppfört sig...i en grop!!!! Fattar ni!!?! Jag såg ju massa exempel på dessa helt hemska bestraffningsmetoder på de första barnhemmen jag var på när jag åkte ner som volontär. Det är inte bara att dom slår barnen utan det är så kränkande behandlingar.

Blir så ledsen och arg! Och visst förstår jag att denna typ av behandlingen bara måste upphöra. Men tror ni att myndigheterna har något alternativ till barnen på hemmen som de stänger ner....nej just det.

På Great Andoh har vi inga fina sovrum, toaletter och duschar. Och ingen lekplats eller konstbevattnad gräsmatta. Maten lagar vi på en gryta över öppen eld och ja den kan säkert vara lite mer varierad.

Men vi kränker aldrig barnen. Vi slår dom inte. Vi förudmjukar dom inte. Hur ska dom kunna se sitt eget värde om vi som är vuxna runt omkring inte gör det??? Vi lär dom vad som är rätt och fel genom uppmuntran inte bestraffning och genom tydliga gränser och massvis med kärlek.

Det måste väl ändå vara viktigare än att ha separata sovrum?????

Emelie

ps TUSEN miljoner tack för alla peppande fantastiska kommentarer och mail och sms - responsen från er Mary Kay konsultenter har varit helt otrolig!!! Den lever jag på länge ; )

....därför är jag så glad!!!

Vet inte riktigt var jag ska börja...men måste nog först säga att det allra största för mig under de här två åren med barnen och Great Andho och det som gör mig så glad. Varje dag. Det är det otroliga engagemang som jag möter från människor. Familj, vänner...men kanske framförallt det från helt okända personer! Personer som läst eller hört om mitt arbete - och sen tar en kontakt - ger en peng eller delar med sig av idéer och erfarenheter.

Alla ni som följer mig, skickar ett mail, skriver en kommentar, ringer då och då, stannar på för en pratstund eller lite pepp på ICA Effkå när jag jobbar..... Farmorn som gav sina tre barnbarn att stödja mig varje månad i julklapp, min syssling och hans fru som slutat köpa presenter när de går bort utan ger pengarna direkt till Great Andoh istället, och ännu häftigare - deras kompis som ska gifta sig och som jag aldrig träffat men som på inbjudan skrivit att inga presenter utan pengar till Great Andho! - killen i mellanstadiet som sålde sina leksaker och skänkte pengarna, mina tre huvudmånadssponsorer (LD, Fam J och stockholmsfamiljen) som ger mig trygghet varje månad, Rotary-familjen med all erfarenhet och coachning (RB), Cecilia som hjälpt mig med mitt fina infomaterial, ni som vill vara med och stötta bygget, Helene som dansar.....ja listan är mycket längre och ni vet vilka ni är. Bara häromdagen hade jag ett hur spännande möte som helst med ett par som hört av sig och var intresserade av att vara med och stötta långsiktigt....

Jag hoppas också ni förstår - verkligen förstår - hur mycket kraft och framtidstro som detta engagemang ger mig. När det ser tufft ut...oron växer för att pengarna inte räcker till för det som behövs...matpriserna bara går upp och upp....barnen blir sjuka och behöver dyr vård...drömmen om att kunna bygga nytt känns långt borta....då tänker jag på alla som ger av sitt engagemang och av sina pengar och tänker - det ska gå!!

Det var en sån här spontankontakt för två veckor sedan som ledde till att jag i fredags stod på Skandinaviums scen (!!) och berättade min, Jaqcues och barnens historia för 2500 (!!!!!) personer. Jag bytte kläder tre gånger den morgonen. Först av lite allmän nojjighet...sen för att jag var helt genomblöt....; )

Det var Mary Kay som hade ett stort event för sina nordiska, fristående återförsäljare. Bara det var en upplevelse i sig att vara med på. Det var tur att det inte var typ en stor bank eller något....då hade jag nog varit ännu mer nervös ha ha. Tänk er 2500 coola kvinnor i ett rosa Skandinavium! En härligare publik hade jag inte kunnat önska mig!

Jag var inbjuden av Bo Wallblom som är VD på Lesley Cosmetics AB/Mary Kay. Bo hade hört mig på radio....Dom var grymt peppande innan jag skulle upp på scenen, gjorde att jag kände mig rätt lugn och Bo höll en superfin introduktion. Precis innan jag ska gå upp säger Bo 'Jo Emelie, har jag sagt att det här är första gången på 20 år som någon utanför Mary Kay familjen gör en presentation på ett sånt här event....'

Får jag säga det själv (och det får jag ju eftersom det är min blogg ha ha...) så gick det väldigt bra! Jag brukar prata till bilder på barnen och från skolan, och barnen är ju det bästa jag vet i världen, finns ju inget som gör mig gladare! Så därför känns det inte som en presentation som man gjorde i skolan typ...jag berättar ju bara vår historia, och barnen är liksom med mig.

Det var en rejäl kick kan jag säga...Men sen fick jag som en chock. Visste att dom på något vis skulle stötta Great Andho...men fick en check som lägger grunden för och gör att jag nu på riktigt kan tro att vi kan nå vårt mål och uppfylla vår dröm: att köpa mark och bygga ett nytt, eget barnhem och skola!!!

Så otroligt generöst. Kan inte riktigt fatta det ännu.

...och allt detta för att Bo lyssnade på radio (som radioYlva peppat mig att ställa upp i) och inte bara sådär som man själv lätt gör, tänker att '...ja det var ju intressant och spännande...' utan också agerade på det - ringde upp mig, träffade mig och syster Ulrika och sen störst av allt för mig - vågade satsa på mig, Jaqcues och barnen! Det betyder lika mycket som pengarna.

Kommer en bild snart också hoppas jag!

kram till er alla, vi är bäst tillsammans!!!!

världens gladaste!!!!

det har hänt något helt fantastiskt, är såååå glad! Men kan inte berätta riktigt ännu....

snart snart....stor kram och tänk extra mycket på mig på fredag ; )

Emelie

Radiotävling och fotbollsturnering!

Vi har ju gått med i en aktivitetsförening som heter GNAPS (Ghana National Activity Program for Schools). Det är den bästa utbildningen, ger barnen så mycket!

En av de häftigaste sakerna som var en radiotävling som vi var med i. Barnen skulle svara på olika frågor och stava till ord live på radion...tanken är att göra kunskap till något roligt men också med lite tävlan i som en motivation!



Fredrick och Muhammed representerade Great Andoh. Snacka om att dom var nervösa!!
Dom jobbade i lag, Fredrick (till vänster) är lite snabbare så under första matchen svarade Fredrick på alla frågor...jag såg hur Mohammed tog sats för att svara men hann inte med...utan blev att han satt tyst.

Men sen var det så gulligt, för under andra halvan så kommer Fredrick på sig själv. Då flyttar han fram Mohammed närmare mikrofonen, lägger armen om honom, klappar honom på ryggen och säger: Okey ?. Sen var det Mohammed som fick vara västa stjärnan!

Och....VI VANN!!! Ojojoj när killarna kom hem så var de tyo 10 cemtimeter längre. Alla barnen kom springande emot dem och hurrade och kramade!

Det är genom NAPS som vi också spelar olika fotbollsmatcher.

Och i 4 månader har killarna kämpat med fotbollen. Vi själva tycker (såklart!) att killarna är super duktiga, men varje gång vi spelat match så förlorar vi, varje varje gång :) I början var det riktigt tufft, killarna var helt förstörda. Men nu är lite bättre, man lär sig att ta motgångar i ett lag.

Men vet ni vad som händer? Jag reser jag hem, 2 dagar efter jag är hemma har vi 3-dagars tunering.. Vet ni vad?! Vi gick vidare 1 dagen som etta! i gruppen... STORT. Barnen ringde och den första minuten förstod jag ingenting för all skrek i mun på varandra :)

hörs snart kram!

Stockholm!

Är i Stockholm tillsammans med syster Ulrika. Har haft massor med spännande möten, fått mycket idéer och en hel del positiva besked vad gäller finansiellt stöd för bygget!!

Men också fler som vill vara med och stötta den dagliga verksamheten vilket känns så skönt! En familj om vi träffade (hade läst om mig i Dagens Industri och stöttat en hel del) hade som princip att de gav en procentsatas av vad de tjänade varje år till olika välgörenhetsprojekt. Så himla häftigt! Vi är såå glada att vi fick träffa er och att ni hjälper oss på så många olika sätt.

En annan dam vi träffade sa att varje gång hon får pensionspengar över på kontot så skickar jag dem till Greta Andoh, hur underbar är inte den livsinställningen, och det har blivit några tusen.. Vi har oxå en del storsponsorer på g, hoppas kunna få klart med det i höst.

Att få ihop pengar till den dagliga driften är något som jag tänker allt mer på... I början så var månadskostnaden inte så hög, det gick alltid att lösa att få ihop pengar på något vis...Men nu har ju verksamheten vuxit så mycket med skolan och allt PLUS att matpriserna gått upp sjukt mycket sen jag var nere första gången hösten 2008. Då kostade en säck med ris 320, nu kostar den ca 500!!!

Så därför känns det så skönt att några fler och fler är med och sponsrar varje månad. Det lättar oro/ångest trycket.....Vi har ju fått autogiro nu också så det är enkelt att vara med och

stötta ; ) Tyvärr har det krånglat lite (har haft säkert 20 samtal med banken om detta....!) men nu ska det funka har dom lovat. Om allt går som vi hoppas (!!!) så kommer jag ju nästa år att vara mest i Ghana och fixa med bygget! Men det betyder att jag inte kommer att kunna vara hemma och jobba och spara pengar och inte heller träffa lika mycket folk och berätta...men det kommer lösa sig det vet jag!

Världens finaste Bruce!

Nu ska vi iväg och träffa SOS-barnbyar här i Stockholm. Ska bli spännande och hoppas kunna få lite tips och erfarenheter därifrån. Vi har också varit i kontakt med en organisation som just håller på och ska bygga i Ghana. Bra att få en kontakt för att kunna stämma av saker med tex bygget men också andra praktiska saker som kontakter med myndigheter. Och som jag tänkte på häromdagen - vitaminer! Vart kan man köpa det? För att veta att det inte är sockerpiller eller något konstigt farligt som ger barnen

Hörs snart kram!

Emelie

Intervju på P4 Göteborg!

Här är länken till intervjun på P4 Göteborg. Tusan så nervös jag var! Har ju varit med i detta program förut (Radiohuset med Ylva Nilsson) men det är ändå lika läskigt varje gång, att det som jag säger går direkt ut....går liksom inte att göra om...eller lägga till....

Ja, ja...är också ett superbra tillfälle att berätta om arbetet.

På onsdag åker jag och Ulrika till Stockholm för möten. Har du tankar, idéer eller vill ses - hör av dig!

Hörs snart!

Emelie

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2369&artikel=3936861

Administrerar och filosoferar

...min syster Ulrika och jag har haft två intensiva jobbveckor nu! Det har varit fullt ös sen jag kom hem så jag hade hoppats på lite lugnare tempo när jag inte skulle jobba på Effkå (ICA affären) men nej nej...visserligen så blir jag inte väckt kl 4 på morgonen av att någon står och nyper mig i fötterna eller sjunger i mitt öra...men nästintill : ) Kl 07.30 är det väckning och sen har vi planerat och rapporterat och budgeterat och administrerat...och filosoferat! Ulrika är projektledare till yrket så helt grymt att hon är med och jobbar med mig nu!

Har också haft många möten med olika sponsorer och andra som är intresserade av att vara med och stötta. Så häftigt med allt engagemang från folk! Vi har ju ett tydligt mål nu ni vet. Att köpa och bygga ett eget barnhem och skola. För att få tryggheten och kunna säkra långsiktigheten i verksamheten. För detta behöver vi ca en miljon kronor för att bygga. Låter helt sjukt när jag skriver det och brukar inte skriva om pengar här men så är det. Det är det som behövs för att Beatrice, Fredrick, Desmond, Agnes, Janet, Mary, Anno och mina andra 65 tidigare bortglömda men allra mest fantastiska barnkompisar ska kunna uppnå det som är Jacques och mitt mål - friska glada barn som kan förändra sin egen och Ghanas framtid!!

Och jag känner mig hoppfull. Tror att vi kan få ihop pengarna som behövs. Måste tro det.

Kram emelie

det löste sig!

Pratade precis med fantastiska coola kloka Jacques som hade lyckats få pastorn och hans bror att styra av sina planer....Dom hade haft ett långt samtal, pastorns bror (som ju visade sig vara den riktiga ägaren...) hade varit väldigt sympatisk och lovat att de skulle stå fast vid kontraktet. Jacques hade gått och köpt coca cola för att sluta det muntliga avtalet (i vanliga fall brukar man dricka en 'avtals-öl').

Känns sååå skönt! Har varit så orolig även om jag på något vis kände på mig att det skulle lösa sig, kanske för att det inte fanns något alternativ...vad skulle vi gjort? Hela den här historien har bara gjort mig ännu mer målmedveten om att vi måste äga vår egen mark. Denna oron är för jobbig. När Ulrika var nere så la vi handpenning på en mark som vi tror kan bli jättebra, men det är ett STORT projekt att köpa mark och bygga. Först måste vi få in pengar...och om det lyckas...få till allt det praktiska. VI har kommit ganska långt i planeringen. Jag berättar om det här snart. Nu ska jag gå och FIRA! med ett dopp i havet.

stor kram från världens gladaste emelie

Oro...

Hade jobbigt samtal med Jacques igår. Pastorn hade varit på besök. Det är han som vi hyr marken och huset av...eller det var det vi trodde iallafall...För några månader sedan visade det sig att det inte alls var pastorn som ägde marken utan hans bror (typiskt ghana!). Pastorns bror är värsta affärsmannen som bor i Dubai.

Igår hade dom iallafall kommit på besök. Och sagt att dom skulle riva och bygga nytt på tomten. Om en vecka!!!! Vi har ju kontrakt ett och ett halvt år till, men vad betyder det??? Dom hade haft ett långt samtal. Jacques hade blivit så ställd, kände att han var tvungen att tänka igenom och prata med mig och fick det till att dom skulle ses om två dagar igen (dvs imorgonbitti!).

Pratat strategi länge med Jacques nu inför mötet. J hade redan gjort en lista med argument. Skulle barnen bo på en byggarbetsplats?? BArnen måste ju kunna springa runt och leka, och det måste ju vara säkert! Jag sa också att han får spela ut 'gud-kortet!' (ni förstår vad jag menar)...han är ju trots allt pastor...inte kan väl en pastor och hans bror slänga ut 67 föräldralösa barn på gatan????

Jacques är så himla klok, och har verkligen talets gåva...så jag tror faktiskt att han kommer att kunna övertala dom. Men ni förstår vilket ansvar som vilar på Jacques...den här typen av incidenter eller konflikter händer hela tiden och så mycket tryggare och bättre när vi är två.

Håll tummarna med mig för Jacques och tänk på oss....


Här en bild på J och hans härliga energi!!!!

Kram från en orolig emelie

Rapport från en stor dag - besök av svenska ambassadören!

Jag har haft en del kontakt med Sveriges ambassadör för Ghana Per Lindgärde (som är i Nigeria) innan. Vi träffades när han var i Stockholm förra hösten. Min dröm har varit att han skulle komma och hälsa på oss och veckan innan jag åkte hem så blev det av....tillsammans med MajInger Klingvall (som ansvarar för Ghana på UD och som är fd biståndsminister) och sveriges konsul i Ghana, Mr Amarkai (som jag ju haft mycket kontakt med)



Jacques tillsammans med svensk konsuln Ambassadör Per med några av lärarna

Det var en stor dag för oss mina vänner! Dagen innan hade Per varit på TV i ett möte med vice presidenten....och dagen efter var han hos oss....ja ni fattar, alla vara supernervösa men spända! Det boostade barnen och lärarna!



Planen var att de skulle komma på morgon men som allt i Ghana så går det aldrig riktigt att planera fullt ut, istället blev det på eftermiddagen. Det gick superbra. Vilka öppna och härliga människor! Inte alls märkvärdiga (inte för att jag trodde det men ni förstår....) utan väldigt enkla att prata med och väldigt intresserade.

Barnen hade förberett en liten uppvisning, dansade, spelade musik, sjöng och gjorde små sketcher.



Efter det sa Per Lindgärde några visa ord till barnen. Han sa att det finns två saker som är viktiga. Den ena är utbildning/kunskap....och det andra är fotboll ; ) Sen gav han barnen en fotboll...och frågade om han fick spela med barnen! Ha ha väldigt roligt!



VI fick lite fler presenter, bla en bok som Sverige som var helt fantastiskt fin "Amazing Sweden". Och svenskt godis...mmmums!

Kram Emelie

hemma

Hej allihopa!

Nu har jag landat i Sverige igen, som alltid med dubbla känslor. Men det känns skönt att komma hem och ladda batteriern och tanka...och jag tankar för fullt: njuter av rent vatten direkt från kranen, av att kunna ta en dusch (istället för att hälla hinkar över huvudet, som funkar det också!), äta färsk mat och grönsaker, att SOVA!...och självklart att träffa min familj och vänner som jag saknat så mycket! Har blivit moster igen i vår så det var underbart att få träffa den lille goingen och så glad att allt gått bra....Det var någon som sa att i Afrika så dör var 13e kvinna som blir gravid. VAR TRETTONDE. Så sjukt orättvist.

Det har utan tvekan varit de tuffaste månaders hittills, massor med kulturkrockar och en extrem hetta!

Som ni märkt har jag inte uppdaterar bloggen så mycket och det finns flera anledningar till det. Internetuppkopplingen har varit extremt dålig. Men huvudanledningen har faktiskt varit att det har varit så mycket i mitt huvud att jag har inte hittat ro att sitta ner och skriva.

Men NU har jag mer ro... och kommer uppdatera er vad vi har haft för oss. Kommer publicera lite inlägg nu i sommar. Detsamma med mailen...men också där är jag på väg att komma igen. Och jag blir så glad för alla mail men tankar och tips, det ger mig massor av energi och kraft att kämpa vidare, det ska ni veta!

Men som ni ser så mår barnen bra och växer så det knakar! Även om det har varit tuffa månader så har vi också haft så mycket roligt! Och att se barnen utvecklas gör att det är värt allt. Korrupta byråkrater och kulturkrockar ändrar inte på det en sekund. Mitt engagemang blir bara starkare och starkare!

Jag hoppas ni njuter av sommaren, vi hörs snart igen! Stor Kram Emelie

finbesök!

sms från emelie (tydligen funkar internetcafeet ovanligt dåligt just nu...)

Idag har vi storbesök! Sveriges ambassadör till Ghana (som är stationerad i Nigeria) kommer på besök tillsammans med svenske konsuln och Maj-Inger Klingvall (ansvarig för bla Ghana på UD men också tidigare biståndsminister!). Barnen och lärarna har varit så spända! Och igår var det ett inslag på TV där ambassadören var med tillsammans med vice presidenten....så ni kan ju gissa hur det är här idag...; )

kram emelie

sms...

fick precis det här smset från Emelie:

Idag är det stor utflyktsdag! Studiebesök på parlamentet, museum och en kul aktivitet som inte riktigt är spikad ännu...Vi är nu på bussen och barnen gick upp vid tre fyra för att vara klara i tid... : ) Stämningen är hög och full av förväntan. Ha en härlig dag kram emelie!

Utflykt

Här kommer lite bilder från en studieutflykt vi gjort. Vi åkte till Akosombo och Accra independent field. Akosombo är en jättestor dam, ledde till världens största 'tillverkade' sjö...och massa problem för lokalbefolkningen och miljön...Men är ett fint ställe och barnen fick lära sig mycket bla om hur elektricitet skapas...

Barnen var laddade och förväntansfulla. Resan skulle ta 90 minuter, men tog 4 timmar dit och 6 timmar sen....; )

Lång resa tyckte vi men barnen var superglada och sjöng och busade hela vägen! 'Titta vatten, titta bilen, titta huset, titta bussen, titta havet...varför är det så många hus? Var kommer vattnet ifrån? Hur körs en bil?...' Miljoner frågor! Visar hur viktigt det är att då och då lämna skolans skyddade värld och komma ut och se lite annat.


Vi fick lära oss hur elektricitet uppstår.

En utflykt gör också mycket för barnen och lärarna, för 'vi-känslan'. Att få gemensamma upplevelser och intryck. Det finns massor att prata om sen...många gemensamma minnen, det är mysigt.

På Accra Independent Square på vägen hem- viktigt att barnen lär sig sin historia!

kram så länge

Dansa idag!

Härligaste Heléne har världens roligaste dansupplevelser! Och idag är det dans där det som dansas in går till Great Andoh!!

Trodde att jag hade lagt upp info om detta men det verkar som att uppladdningen inte funkat...och nu är det för sent om ni inte är supersnabba!!

Men håll utkik för Helene har liknande klasser ofta. Titta på länken:

https://docs.google.com/viewer?a=v&pid=gmail&attid=0.1&thid=128d180ae0609e51&mt=application%2Fpdf&url=https%3A%2F%2Fmail.google.com%2Fmail%2F%3Fui%3D2%26ik%3D9dd4284ffb%26view%3Datt%26th%3D128d180ae0609e51%26attid%3D0.1%26disp%3Dattd%26zw&sig=AHIEtbTW6y3pnlUAsR6lNvKxels_WMOpow&pli=1

eller: goodmove.se

Här information:

Frölunda dansar för Afrika

…till underbara rytmer från Afrika, Karibien, Australien, Nya Zeeland,

Söderhavet…

Nu har du möjlighet att kombinera nytta med nöje på ett helt unikt sätt.

Genom att delta i ett dansinspirerat träningspass med musik från hela

världen stödjer du barnhemmet Great Andho Orphanage Home i Ghana.

Emelie Kanter, 23 år från Göteborg, har engagerat sig i de drygt 75

barnens (2-14 år) svåra situation och redan lyckats åstadkomma mycket

med små medel.

Dansinstruktör Heléne Olivegren, som även har mångårig erfarenhet

som sjukgymnast, tar oss med på en exotisk resa med lockande rytmer

och rörelser från jordens alla hörn. Rörelseformen är avspännande för

både kropp och själ.

Heléne har haft ett flertal liknande specialpass utan arvode och har

tillsammans med deltagarna dansat ihop en rejäl summa. Varje

hundralapp har stor betydelse. Alla ungdomar och vuxna är välkomna,

här finns ingen övre åldersgräns.

Plats:

1200 Kvadrat. Mandoling. 47 (snett framför Kulturhuset).

Tid:

Tisdag 1 juni kl. 10.30-12.00 och 12.30-14.00 (2 tillfällen)

Kostnad:

100 kronor.

Anmälan:

Ingen föranmälan.

Frågor:

Tel. Heléne 20 99 01

Nära men inte för nära...

För några veckor sedan kom det fem syskon till oss, dom blev lämnade av 'släktingar' till familjen. 2- 10 år. Det har varit lite tufft. Barnen har - såklart - varit väldigt väldigt känsliga, mycket oro, nära till gråt. Det svåra är att det bara är två av barnen som förstår twi, det lokala språket som pratas i den del av Ghana som vi är i. Svårast med språket är det med oss äldre. Det är rätt häftigt att se att barnen hittar sina sätt att kommunicera! Och så otroligt fina dom är mot varandra. Det verkligen är så som vi vill...barnen kanske är föräldralösa men familjelösa det ska dom aldrig känna sig!

Nu känner jag mig så glad men också splittrad. Den minsta i syskonskaran, en liten kille på kanske två år, har varit väldigt inåtvänd, inte pratat, lekt, deltagit. Ofta blivit ledsen. Vi har hängt mycket tillsammans och han har sovit i samma rum som mig, och ofta hos mig. Och sista veckan, vilken skillnad! Helt plötsligt så busar och skrattar han. Är med i leken. Pratar massor (fast vi inte förstår, vi gör vårt bästa att låtsas...!). Det känns så otroligt härligt att se! Men jag känner också att han tyr sig väldigt mycket till mig...och jag kommer ju också att 'försvinna'...känns inte rätt. Pratat mycket med lärarna och Jaqcues om detta och vi arbetar nu aktivt för att han ska knyta an till fler av oss. Och jag måste ta ett steg tillbaka. Vara nära, men inte för nära...Usch det är dubbla känslor.

Imorgon kommer min syster ulrika ner och ska vara här en månad. Ska bli så underbart. Längtar!! Och ställer in mig på ett hektiskt schema....Ullis är projektledare till yrket...så ni kan ju tänka er...här ska planera och organisera och styras upp ; )

stor kram emelie

Lights off!

När det är lights off (ingen el) är det inte så kul att sova inomhus...Förra veckan när elen försvann i över ett dygn bar Jossan och jag helt enkelt ut en madrass och sov på gården.

Men ylande hundar, smygande möss och surrande myggor gav inte den perfekta skönhetssömnen. ; )

Sir Wonder struntade i madrassen och komponerade sin egen säng...

Annars är det fullt ös. Mycket som ska hinnas med innan åker hem...är ju som tur är många veckor kvar men tiden går fort! Jossan har åkt hem och det känns riktigt tomt...har varit så underbart att ha henne här och barnen älskar henne! Och hon har fört med sig nya perspektiv in i undervisningen som flera av lärarna blivit inspirerade utav.

Det är mycket möten på gång. Via ytterligare en härlig göteborgare (från ghana!) med stort engagemang (tack Kojo!) har jag fått bra kontakter här på plats och igår var jag och träffade en kvinna som heter Susan Saaba. Jag fick tips om henne redan förra året från en tjej på Röda Korset i Göteborg men först nu har vi alltså träffats. Vilken kvinna! Susan är expert på barnrättsfrågor, och har jobbat som rådgivare till myndigheter och barnhem här i Ghana i många år. Vi hade massor att prata om!

Det var så häftigt för Susan satte ord på mycket utav det som vi arbetar för. För mig är det superviktigt att barnen ska respekteras och inte kränkas genom tex aga. Och att de ska känna att de är precis lika mycket värda som alla andra barn. Hela skolan och utbildningen handlar ju om att de ska kunna förändra sin egen framtid, att få verktyg för det. Den där gången när jag blev så arg på första barnhemmet jag var på, för att lärarna slog och nästan torterade barnen....och jag åkte och skrev ut FN:s barnkonvention...det var ju mest ett infall, jag bara visste att det var rätt men kunde inte riktigt förklara hur och varför. Susan är expert på detta - på vilka rättigheter barnen har, vilka skyldigheter som Ghanas regering har gentemot barnen. Det kan bli ett väldigt bra samarbete!

Idag är det ju bara skolan och inte barnhemmet som är registrerat av myndigheterna. Detta eftersom myndigheterna bestämt att inga privata barnhem ska få drivas...detta är en oro för oss, känns så viktigt att verksamheten bedrivs med myndigheternas godkännande...Susan kan bli ett jättebra stöd i processen med att få också barnhemmet godkänt.

sköt om er alla, vi hörs snart! kram emelie

Jossan som skriver igen

Hej!

Förra veckan hade alla klasser final exams i samtliga skolämnen. Barnen var därför lediga hela veckan (19e till 23e april). Emelie och jag bestämde därför att vi skulle ha games med barnen i två dagar. Vi delade upp barnen i sex lag och hade olika tävlingar och uppdrag, bl.a. skulle de springa fram till en hink med vatten, doppa huvudet, och springa vidare till en skål med mjöl för att leta upp en karamell. Väldigt kladdigt men mycket uppskattat av alla barnen! Hela dag ett avslutades med en stor danstävling som slutade i att Beatrice (se bild nedan) vann och att vi andra badade i svett! Barnen har så mycket rytm och danskänsla i sig att de alla skulle platsa i vilket professionell danstävling som helst. Emelie och jag brukar säga att när vi tar ett steg hinner dem ta fem.

På kvällarna mös vi med bra filmer; Hitta Nemo, Aristocats och Tom & Jerry. Som ett riktigt lov ska vara!

De senaste veckorna har vi haft problem med att många av barnen har värmeutslag. De får små knottror över sina kroppar som kliar. Ytterligare en typ av utslag har börjat sprida sig mellan barnen. De får små bölder, en eller två stycken, som gör väldigt ont. Vi försöker behandla dessa så gott det går genom att behandla utslagen med desinfektion och medicin och hoppas att dom försvinner snart!

På Great Andoh har de yngsta barnen väldigt starka viljor och testar hela tiden gränserna, precis som små barn alltid gör. En av de yngsta, Kofi (som för övrigt betyder fredag på lokalspråket twi) är en väldigt bestämd liten kille som jag enbart har bråkat med och tillrättavisat under drygt en månad sedan. Efter många fighter och tillsägelser kom han fram till mig för några dagar sedan, tog min han, tittade mig i ögonen och sa: ”You are good”. Då smälter hela hjärtat kan jag lova!

Varje dag bjuder på mycket skratt och leenden men också besvikelse och tårar. För ungefär en vecka sedan rymde en av de äldsta killarna som varit med Emelie och Jacques från början. Utan att någon vet eller förstår riktigt varför så var han borta när vi vaknade på morgonen. Eftersom han är 13 år och ”stor” så kan det vara marknaden som lockar. Att komma ifrån de måsten som finns på skolan (städa, bada, gå i skolan, göra läxor etc.) för ett i hans ögon häftigt liv på gatan där ingen säger åt dig vad du ska göra. Vi hoppas att han kommer tillbaka snart annars kommer Emelie och Jaques åka och leta efter honom.

Nu är det 3 dagar kvar tills jag åker tillbaka hem till Sverige och att jag varit här i drygt två månader känns helt absurt! Tiden har gått otroligt fort, fast när jag tänker tillbaka på första tiden så känns det som om det var ett år sedan. Varje dag är dels väldigt lång (tidiga morgnar och sena kvällar) och dels väldigt händelserik. Ingen dag är den andra lik och man vet aldrig vad som kan hända! Väldigt annorlunda från den relativt trygga vardagen i Sverige, på gott och ont.
Att säga hej då till barnen är något jag fasar över. Jag tyckte det var svårt efter jag varit här en vecka i oktober, hur ska det då gå efter drygt två månader? Eftersom jag bor på barnhemmet och lever in på barnen 24 timmar om dygnet har jag knutit väldigt starka band med många av dem och jag kommer känna en enorm tomhet att inte få leka, kramas, skratta, bråka med och undervisa.

För ett par dagar sedan frågade en pojke om det var sant att jag ska åka tillbaka till Sverige snart. Jag svarade att det var sant men att jag alltid kommer komma tillbaka till Great Andoh, oavsett om det är om sex månader eller sex år så kommer Great Andoh och alla barnen alltid finnas i mitt hjärta. Han verkade inte riktigt nöjd med det svaret så jag bad honom titta upp på stjärnhimmeln och varje gång han saknade mig eller jag saknade honom så skulle vi titta på stjärnhimmeln. Han i Ghana och jag i Sverige.....

Massa kramar Jossan

Att komma hem

Fick ett av mitt livs värsta migränanfall...ingen el och 40c så Jossan tog mig i en taxi till Kasoa för att ta in på litet hotell som iaf hade fläkt. Kommer tillbaka ett dygn senare, sätter foten innanför grinden och överös av så mycket kärlek och omtanke! Lille Daddy 3 år: Emelie, you fine now? tusen pussar på kinden. Okay now? Jag är så lyckligt lottad, att få vara barnen så nära är otroligt på alla sätt! massa kramar emelie (via sms till syster e...)

Nästa gästblogg: Jossan på plats

Gästbloggning av Jossan

Hej allihopa!

Efter nästan två månader i Ghana och på Great Andoh är det hög tid för mig att skriva ett par inlägg om mina upplevelser, känslor och intryck. Dom är inte få kan jag lova!

Ingen dag är den andra lik utan varje dag är fylld av händelser i alla dess former. Innan jag går och lägger mig har jag hunnit vara glad, arg, ledsen och frustrerad men gemensamt för samtliga av dagarna är att jag somnar lycklig och uppfylld av all kärlek som präglar Great Andoh International School.

En vanlig dag väcks jag av barnens sjungande röster runt klockan fyra på morgonen. Då ber dem i en timma för att sedan starta morgonaktiviteterna: Städa skolan och gården, bada och borsta tänderna, äta frukost och förbereda sig för en dag i skolan.

07.45 slås första slaget mot trumman. Då står alla barnen, från dem yngsta i förskolan till dem äldsta i klass sex, uppradade på skolgården för att gemensamt sjunga skolmarschen. Det är verkligen en häftig upplevelse att se alla 67 ungar i sina fina uniformer gemensamt sjunga och marschera in skoldagen.

Klockan 08.00 går jag till mitt klassrum och hälsar klass sex god morgon. Dem består av åtta väldigt duktiga, motiverade och ambitiösa elever. Jag älskar varje timma i klassrummet! Att förmedla kunskap är en väldigt häftig känsla, speciellt när studenterna trånar efter den. Jag undervisar främst i engelska men även om allt möjligt som jag tycker barn mellan 12-14 år bör veta (det är åldern på barnen i klass sex).

I Ghana är skolväsendet uppbyggt enligt stränga restriktioner och läroplaner följs till punkt och pricka. Detta blir enligt min mening ett väldigt enformigt och ostimulerade sätt att undervisa på. Jag har därför försökt att få barnen att titta upp från sina böcker och hitta olika sätt för dem att tillämpa sin kunskap. För den är enorm! Dem kan så mycket men ges inte tillräckligt utrymme att ge uttryck för den.

För cirka sex månader sedan anställde Emelie och Jacques två nya lärare, Albert och Harry. Två fantastiska lärare som också jobbar en liten bit utanför den exakta läroplanen. Albert undervisar i klass ett och är underbar med barnen men väldigt tystlåten som person. Harry, som undervisar i klass fyra, är å andra sidan en solstråle som sprider positiv energi! Han skämtar, leker och skrattar så fort han får tillfälle. Detta betyder dock inte att barnen inte lyssnar på Sir Harry; så fort lektionen börjar blir det knäpptyst i hans klassrum. Harry har bokat en plats i min väska hem till Sverige och han har gett mig sitt ord på att han kommer bli väldigt besviken på mig om jag inte håller mitt löfte om detta.

Klockan 15.00 är skoldagen slut och barnen byter om från sina skoluniformer till fritidskläder och hälsar artigt ”Good afternoon Madame Josephine”. Då leker vi! Spelar fotboll, volleyboll, läser böcker, berättar historier, pussas och kramas. Min favorittid på dygnet är runt 17-tiden. Då börjar det bli lite svalare och skymningen närmar sig. Då älskar jag att sitta på andra trappsteget utanför Great Andoh och bara studera allt liv och all rörelse som sker. Barnen passerar för att bada, göra läxor, spela fotboll och allt annan möjligt som barn mellan 2-14 år gör.

Kasoa, staden som Great Andoh ligger i, betyder marknad på lokalspråket twi. Dock brukar Emelie och jag säga att Kasoa betyder ”No electricity”. Elen går nämligen ett par gånger om dagen vilket som Ni förstår innebär att alla lampor, tv och värst av allt, fläktarna slutar fungera. Då brukar vi, alla barnen och myggorna sätta oss med levande ljus på gården och berätta sagor. ”Story story” säger den som vill berätta. ”Story!” svarar de andra i kör. Dessa stunder har jag extremt starka och fina minnen från. Gemenskapen och kärleken som genomsyrar dessa stunder är obeskrivbar.

Ungefär var fjärde vecka fylls brunnen på med vatten som levereras av en stor vattentank på en lastbil. Detta kan inte Emelie och jag dricka eftersom våra magar inte är vana vid detta utan vi köper vatten som dricks ur påsar innehållande fem deciliter. På dessa prassliga påsar står det ”Water is life så let’s keep drinking”. Och det stämmer verkligen. För cirka en vecka sedan, fredagen den 16e april, utlystes en vattenstrejk i Kasoa. Detta resulterade i att Great Andoh inte fick sin leverans av vatten och stod utan i tre dagar. Tre dagar då barnen inte kunde bada eller tvätta sina kläder får så klart sina följder. Som tur var blåstes strejken av i förtid och vatten levererades.

Som Emelie skrev i samband med att hon hälsoregistrerade barnen var det också en annan bit av denna som var enormt viktig. Barnen fick en identitet. Inspirerad av detta och starka minnen från vår egen skolgång då skolkort togs bestämde vi oss för att ta ett riktigt skolkort på alla barnen där de håller en skylt med sitt namn på. Dessa har vi framkallat och ska hänga upp som ett stort fotokollage på väggen i vardagsrummet. Tänk vilken häftig känsla för barnen, som de flesta aldrig har sett ett kort på sig själva, att kunna peka och se sitt eget ansikte och namn hängandes på väggen!

Som uppföljning av detta har vi köpt måttband och en våg för att mäta och väga barnen för första gången. Allt för att barnen ska känna sig unika och som egna individer vars utveckling vi är intresserade av och följer.

Med risk för att bli för personlig angående Emelies och min vänskap så måste jag skriva några rader om min fantastiska vän. Att det blir en upprepning och att Ni redan är medvetna om detta får Ni ha överseende med. Att uppleva det som vi gör tillsammans varje dag är något väldigt sällsynt men betyder också att vår vänskap utvecklats till systerskap. Kampen hon utför varje dag; krocken mellan svensk och ghanesisk kultur, vit 23-årig tjej med ansvar för 67 barn är bara ett fåtal av de strider hon kämpar för varje dag. Med en ängels tålamod, respekt för alla sortens människor och världens största hjärta lyckas hon på något sätt. Varje dag.
Skriver om ett par dagar igen!
Massa kramar Josephine

Gästblogg: Lennart Duell efter besök

Rapport från en gästbloggare


Som Emelie skrev i sin blogg den 26 mars, skulle jag dyka upp med en gästblogg om min resa till Great Andoh International School. Mitt namn är Lennart Duell och jag har följt och stöttat Emelies arbete med Great Andoh nästan från start. I februari var jag nere på besök.


Mitt första intryck av skolan är också det intryck som starkast lever kvar. Jag hade inte varit på skolan särskilt länge, förrän det var tydligt för mig, att skolan drivs med kärlek och medmänsklighet som huvudsakligt drivmedel.


Jag blev oerhört rörd när jag såg hur bra barnen mådde - både fysiskt och psykiskt. När man sedan tänker på hur miserabelt dessa barn hade haft det om de inte kommit till skolan, får man nästan ståpäls.



Hela projektet drivs småskaligt. Standarden på hus, skolbyggnader och annat är på samma nivå som omgivningen. Det vill säga det finns inget överflöd. Barnen bor trångt, skolan är enkel, maten är tämligen ensidig. Men alla får mat, rent vatten och husrum (sängplats som delas med någon annan). Dessutom får dom gå i skolan, vilket inte alla får göra i Ghana.



Allt sker på ett marknära sätt. Här finns inga flotta kontor. Det finns inget kontor alls. Ingen tid går till spillo för att man skall invänta besked från någon högre upp i organisationen.


Inga pengar försvinner i några mellanhänder. Tack vara framförallt Jacques, som är Emelies högra hand, kan varor handlas till lokala priser.


Jag vara bara där i fem dagar. Därför hann jag inte med att få ett djupare grepp på skolverksamheten, men barnen var mycket motiverade. Jag fick ganska god kontakt med några av lärarna och de är alla väldigt motiverade. Några av dem bor i hemmet ihop med barnen, men i egna sängar.




Skolböckerna var ganska slitna. Barnen delade på böckerna, men alla hade egna skrivböcker. Alla blev jätteglada men också lite nervösa, när jag läste i deras skriv- och räkneböcker. Det kliade lite i fingrarna att rätta här och där, men det överlät jag till lärarna.



Fotboll är en fantastisk sport. På Great Andoh tränar killarna i fotbollslaget varje morgon. I vart fall sa de att de gjorde det. Jag såg aldrig träningen för den ägde rum före klockan sex, om jag fattade det hela rätt.


Men jag såg när dom spelade match. Dom spelar i blå-gula kläder vilka har skänkts av ICA i Sverige. Hjärtat klappar lite extra, när man ser laget spela i blå-gult och linjemännen signalerar med blå-gula flaggor.
Det är mycket musik. Här tränas jag tillsammans med Emelies mamma och pappa inför fotbollsmatchen där uppladdning sker med musik.


När jag satt på planet hem for naturligtvis många tankar genom huvudet. Jag kände mig riktigt stolt, att få vara en kugge i och bidraga till det marknära och superbillga biståndsarbete som Emelie, Jossan och Jaques bedriver. Snacka om effektiva insatser!





Alldeles särskilt hoppades jag att Great Andohs 'rule number one' - det vill säga att verksamheten är fri från aga - skall sprida sig utanför hemmet. Kanske lite naivt men jag tror, att den kärlek som barnen får, gör att de tar med sig ett agafritt förhållningssätt till vuxenlivet och på så sätt verkligen sprider det vidare.


Tillsammans med Emelie, rektorn och alla lärare.



Ni får gärna höra av er till mig om ni har några frågor.


Lennart Duell
mobiltelefon: 0706 72 76 15