Nära men inte för nära...

För några veckor sedan kom det fem syskon till oss, dom blev lämnade av 'släktingar' till familjen. 2- 10 år. Det har varit lite tufft. Barnen har - såklart - varit väldigt väldigt känsliga, mycket oro, nära till gråt. Det svåra är att det bara är två av barnen som förstår twi, det lokala språket som pratas i den del av Ghana som vi är i. Svårast med språket är det med oss äldre. Det är rätt häftigt att se att barnen hittar sina sätt att kommunicera! Och så otroligt fina dom är mot varandra. Det verkligen är så som vi vill...barnen kanske är föräldralösa men familjelösa det ska dom aldrig känna sig!

Nu känner jag mig så glad men också splittrad. Den minsta i syskonskaran, en liten kille på kanske två år, har varit väldigt inåtvänd, inte pratat, lekt, deltagit. Ofta blivit ledsen. Vi har hängt mycket tillsammans och han har sovit i samma rum som mig, och ofta hos mig. Och sista veckan, vilken skillnad! Helt plötsligt så busar och skrattar han. Är med i leken. Pratar massor (fast vi inte förstår, vi gör vårt bästa att låtsas...!). Det känns så otroligt härligt att se! Men jag känner också att han tyr sig väldigt mycket till mig...och jag kommer ju också att 'försvinna'...känns inte rätt. Pratat mycket med lärarna och Jaqcues om detta och vi arbetar nu aktivt för att han ska knyta an till fler av oss. Och jag måste ta ett steg tillbaka. Vara nära, men inte för nära...Usch det är dubbla känslor.

Imorgon kommer min syster ulrika ner och ska vara här en månad. Ska bli så underbart. Längtar!! Och ställer in mig på ett hektiskt schema....Ullis är projektledare till yrket...så ni kan ju tänka er...här ska planera och organisera och styras upp ; )

stor kram emelie

Lights off!

När det är lights off (ingen el) är det inte så kul att sova inomhus...Förra veckan när elen försvann i över ett dygn bar Jossan och jag helt enkelt ut en madrass och sov på gården.

Men ylande hundar, smygande möss och surrande myggor gav inte den perfekta skönhetssömnen. ; )

Sir Wonder struntade i madrassen och komponerade sin egen säng...

Annars är det fullt ös. Mycket som ska hinnas med innan åker hem...är ju som tur är många veckor kvar men tiden går fort! Jossan har åkt hem och det känns riktigt tomt...har varit så underbart att ha henne här och barnen älskar henne! Och hon har fört med sig nya perspektiv in i undervisningen som flera av lärarna blivit inspirerade utav.

Det är mycket möten på gång. Via ytterligare en härlig göteborgare (från ghana!) med stort engagemang (tack Kojo!) har jag fått bra kontakter här på plats och igår var jag och träffade en kvinna som heter Susan Saaba. Jag fick tips om henne redan förra året från en tjej på Röda Korset i Göteborg men först nu har vi alltså träffats. Vilken kvinna! Susan är expert på barnrättsfrågor, och har jobbat som rådgivare till myndigheter och barnhem här i Ghana i många år. Vi hade massor att prata om!

Det var så häftigt för Susan satte ord på mycket utav det som vi arbetar för. För mig är det superviktigt att barnen ska respekteras och inte kränkas genom tex aga. Och att de ska känna att de är precis lika mycket värda som alla andra barn. Hela skolan och utbildningen handlar ju om att de ska kunna förändra sin egen framtid, att få verktyg för det. Den där gången när jag blev så arg på första barnhemmet jag var på, för att lärarna slog och nästan torterade barnen....och jag åkte och skrev ut FN:s barnkonvention...det var ju mest ett infall, jag bara visste att det var rätt men kunde inte riktigt förklara hur och varför. Susan är expert på detta - på vilka rättigheter barnen har, vilka skyldigheter som Ghanas regering har gentemot barnen. Det kan bli ett väldigt bra samarbete!

Idag är det ju bara skolan och inte barnhemmet som är registrerat av myndigheterna. Detta eftersom myndigheterna bestämt att inga privata barnhem ska få drivas...detta är en oro för oss, känns så viktigt att verksamheten bedrivs med myndigheternas godkännande...Susan kan bli ett jättebra stöd i processen med att få också barnhemmet godkänt.

sköt om er alla, vi hörs snart! kram emelie

Jossan som skriver igen

Hej!

Förra veckan hade alla klasser final exams i samtliga skolämnen. Barnen var därför lediga hela veckan (19e till 23e april). Emelie och jag bestämde därför att vi skulle ha games med barnen i två dagar. Vi delade upp barnen i sex lag och hade olika tävlingar och uppdrag, bl.a. skulle de springa fram till en hink med vatten, doppa huvudet, och springa vidare till en skål med mjöl för att leta upp en karamell. Väldigt kladdigt men mycket uppskattat av alla barnen! Hela dag ett avslutades med en stor danstävling som slutade i att Beatrice (se bild nedan) vann och att vi andra badade i svett! Barnen har så mycket rytm och danskänsla i sig att de alla skulle platsa i vilket professionell danstävling som helst. Emelie och jag brukar säga att när vi tar ett steg hinner dem ta fem.

På kvällarna mös vi med bra filmer; Hitta Nemo, Aristocats och Tom & Jerry. Som ett riktigt lov ska vara!

De senaste veckorna har vi haft problem med att många av barnen har värmeutslag. De får små knottror över sina kroppar som kliar. Ytterligare en typ av utslag har börjat sprida sig mellan barnen. De får små bölder, en eller två stycken, som gör väldigt ont. Vi försöker behandla dessa så gott det går genom att behandla utslagen med desinfektion och medicin och hoppas att dom försvinner snart!

På Great Andoh har de yngsta barnen väldigt starka viljor och testar hela tiden gränserna, precis som små barn alltid gör. En av de yngsta, Kofi (som för övrigt betyder fredag på lokalspråket twi) är en väldigt bestämd liten kille som jag enbart har bråkat med och tillrättavisat under drygt en månad sedan. Efter många fighter och tillsägelser kom han fram till mig för några dagar sedan, tog min han, tittade mig i ögonen och sa: ”You are good”. Då smälter hela hjärtat kan jag lova!

Varje dag bjuder på mycket skratt och leenden men också besvikelse och tårar. För ungefär en vecka sedan rymde en av de äldsta killarna som varit med Emelie och Jacques från början. Utan att någon vet eller förstår riktigt varför så var han borta när vi vaknade på morgonen. Eftersom han är 13 år och ”stor” så kan det vara marknaden som lockar. Att komma ifrån de måsten som finns på skolan (städa, bada, gå i skolan, göra läxor etc.) för ett i hans ögon häftigt liv på gatan där ingen säger åt dig vad du ska göra. Vi hoppas att han kommer tillbaka snart annars kommer Emelie och Jaques åka och leta efter honom.

Nu är det 3 dagar kvar tills jag åker tillbaka hem till Sverige och att jag varit här i drygt två månader känns helt absurt! Tiden har gått otroligt fort, fast när jag tänker tillbaka på första tiden så känns det som om det var ett år sedan. Varje dag är dels väldigt lång (tidiga morgnar och sena kvällar) och dels väldigt händelserik. Ingen dag är den andra lik och man vet aldrig vad som kan hända! Väldigt annorlunda från den relativt trygga vardagen i Sverige, på gott och ont.
Att säga hej då till barnen är något jag fasar över. Jag tyckte det var svårt efter jag varit här en vecka i oktober, hur ska det då gå efter drygt två månader? Eftersom jag bor på barnhemmet och lever in på barnen 24 timmar om dygnet har jag knutit väldigt starka band med många av dem och jag kommer känna en enorm tomhet att inte få leka, kramas, skratta, bråka med och undervisa.

För ett par dagar sedan frågade en pojke om det var sant att jag ska åka tillbaka till Sverige snart. Jag svarade att det var sant men att jag alltid kommer komma tillbaka till Great Andoh, oavsett om det är om sex månader eller sex år så kommer Great Andoh och alla barnen alltid finnas i mitt hjärta. Han verkade inte riktigt nöjd med det svaret så jag bad honom titta upp på stjärnhimmeln och varje gång han saknade mig eller jag saknade honom så skulle vi titta på stjärnhimmeln. Han i Ghana och jag i Sverige.....

Massa kramar Jossan

Att komma hem

Fick ett av mitt livs värsta migränanfall...ingen el och 40c så Jossan tog mig i en taxi till Kasoa för att ta in på litet hotell som iaf hade fläkt. Kommer tillbaka ett dygn senare, sätter foten innanför grinden och överös av så mycket kärlek och omtanke! Lille Daddy 3 år: Emelie, you fine now? tusen pussar på kinden. Okay now? Jag är så lyckligt lottad, att få vara barnen så nära är otroligt på alla sätt! massa kramar emelie (via sms till syster e...)

Nästa gästblogg: Jossan på plats

Gästbloggning av Jossan

Hej allihopa!

Efter nästan två månader i Ghana och på Great Andoh är det hög tid för mig att skriva ett par inlägg om mina upplevelser, känslor och intryck. Dom är inte få kan jag lova!

Ingen dag är den andra lik utan varje dag är fylld av händelser i alla dess former. Innan jag går och lägger mig har jag hunnit vara glad, arg, ledsen och frustrerad men gemensamt för samtliga av dagarna är att jag somnar lycklig och uppfylld av all kärlek som präglar Great Andoh International School.

En vanlig dag väcks jag av barnens sjungande röster runt klockan fyra på morgonen. Då ber dem i en timma för att sedan starta morgonaktiviteterna: Städa skolan och gården, bada och borsta tänderna, äta frukost och förbereda sig för en dag i skolan.

07.45 slås första slaget mot trumman. Då står alla barnen, från dem yngsta i förskolan till dem äldsta i klass sex, uppradade på skolgården för att gemensamt sjunga skolmarschen. Det är verkligen en häftig upplevelse att se alla 67 ungar i sina fina uniformer gemensamt sjunga och marschera in skoldagen.

Klockan 08.00 går jag till mitt klassrum och hälsar klass sex god morgon. Dem består av åtta väldigt duktiga, motiverade och ambitiösa elever. Jag älskar varje timma i klassrummet! Att förmedla kunskap är en väldigt häftig känsla, speciellt när studenterna trånar efter den. Jag undervisar främst i engelska men även om allt möjligt som jag tycker barn mellan 12-14 år bör veta (det är åldern på barnen i klass sex).

I Ghana är skolväsendet uppbyggt enligt stränga restriktioner och läroplaner följs till punkt och pricka. Detta blir enligt min mening ett väldigt enformigt och ostimulerade sätt att undervisa på. Jag har därför försökt att få barnen att titta upp från sina böcker och hitta olika sätt för dem att tillämpa sin kunskap. För den är enorm! Dem kan så mycket men ges inte tillräckligt utrymme att ge uttryck för den.

För cirka sex månader sedan anställde Emelie och Jacques två nya lärare, Albert och Harry. Två fantastiska lärare som också jobbar en liten bit utanför den exakta läroplanen. Albert undervisar i klass ett och är underbar med barnen men väldigt tystlåten som person. Harry, som undervisar i klass fyra, är å andra sidan en solstråle som sprider positiv energi! Han skämtar, leker och skrattar så fort han får tillfälle. Detta betyder dock inte att barnen inte lyssnar på Sir Harry; så fort lektionen börjar blir det knäpptyst i hans klassrum. Harry har bokat en plats i min väska hem till Sverige och han har gett mig sitt ord på att han kommer bli väldigt besviken på mig om jag inte håller mitt löfte om detta.

Klockan 15.00 är skoldagen slut och barnen byter om från sina skoluniformer till fritidskläder och hälsar artigt ”Good afternoon Madame Josephine”. Då leker vi! Spelar fotboll, volleyboll, läser böcker, berättar historier, pussas och kramas. Min favorittid på dygnet är runt 17-tiden. Då börjar det bli lite svalare och skymningen närmar sig. Då älskar jag att sitta på andra trappsteget utanför Great Andoh och bara studera allt liv och all rörelse som sker. Barnen passerar för att bada, göra läxor, spela fotboll och allt annan möjligt som barn mellan 2-14 år gör.

Kasoa, staden som Great Andoh ligger i, betyder marknad på lokalspråket twi. Dock brukar Emelie och jag säga att Kasoa betyder ”No electricity”. Elen går nämligen ett par gånger om dagen vilket som Ni förstår innebär att alla lampor, tv och värst av allt, fläktarna slutar fungera. Då brukar vi, alla barnen och myggorna sätta oss med levande ljus på gården och berätta sagor. ”Story story” säger den som vill berätta. ”Story!” svarar de andra i kör. Dessa stunder har jag extremt starka och fina minnen från. Gemenskapen och kärleken som genomsyrar dessa stunder är obeskrivbar.

Ungefär var fjärde vecka fylls brunnen på med vatten som levereras av en stor vattentank på en lastbil. Detta kan inte Emelie och jag dricka eftersom våra magar inte är vana vid detta utan vi köper vatten som dricks ur påsar innehållande fem deciliter. På dessa prassliga påsar står det ”Water is life så let’s keep drinking”. Och det stämmer verkligen. För cirka en vecka sedan, fredagen den 16e april, utlystes en vattenstrejk i Kasoa. Detta resulterade i att Great Andoh inte fick sin leverans av vatten och stod utan i tre dagar. Tre dagar då barnen inte kunde bada eller tvätta sina kläder får så klart sina följder. Som tur var blåstes strejken av i förtid och vatten levererades.

Som Emelie skrev i samband med att hon hälsoregistrerade barnen var det också en annan bit av denna som var enormt viktig. Barnen fick en identitet. Inspirerad av detta och starka minnen från vår egen skolgång då skolkort togs bestämde vi oss för att ta ett riktigt skolkort på alla barnen där de håller en skylt med sitt namn på. Dessa har vi framkallat och ska hänga upp som ett stort fotokollage på väggen i vardagsrummet. Tänk vilken häftig känsla för barnen, som de flesta aldrig har sett ett kort på sig själva, att kunna peka och se sitt eget ansikte och namn hängandes på väggen!

Som uppföljning av detta har vi köpt måttband och en våg för att mäta och väga barnen för första gången. Allt för att barnen ska känna sig unika och som egna individer vars utveckling vi är intresserade av och följer.

Med risk för att bli för personlig angående Emelies och min vänskap så måste jag skriva några rader om min fantastiska vän. Att det blir en upprepning och att Ni redan är medvetna om detta får Ni ha överseende med. Att uppleva det som vi gör tillsammans varje dag är något väldigt sällsynt men betyder också att vår vänskap utvecklats till systerskap. Kampen hon utför varje dag; krocken mellan svensk och ghanesisk kultur, vit 23-årig tjej med ansvar för 67 barn är bara ett fåtal av de strider hon kämpar för varje dag. Med en ängels tålamod, respekt för alla sortens människor och världens största hjärta lyckas hon på något sätt. Varje dag.
Skriver om ett par dagar igen!
Massa kramar Josephine

Gästblogg: Lennart Duell efter besök

Rapport från en gästbloggare


Som Emelie skrev i sin blogg den 26 mars, skulle jag dyka upp med en gästblogg om min resa till Great Andoh International School. Mitt namn är Lennart Duell och jag har följt och stöttat Emelies arbete med Great Andoh nästan från start. I februari var jag nere på besök.


Mitt första intryck av skolan är också det intryck som starkast lever kvar. Jag hade inte varit på skolan särskilt länge, förrän det var tydligt för mig, att skolan drivs med kärlek och medmänsklighet som huvudsakligt drivmedel.


Jag blev oerhört rörd när jag såg hur bra barnen mådde - både fysiskt och psykiskt. När man sedan tänker på hur miserabelt dessa barn hade haft det om de inte kommit till skolan, får man nästan ståpäls.



Hela projektet drivs småskaligt. Standarden på hus, skolbyggnader och annat är på samma nivå som omgivningen. Det vill säga det finns inget överflöd. Barnen bor trångt, skolan är enkel, maten är tämligen ensidig. Men alla får mat, rent vatten och husrum (sängplats som delas med någon annan). Dessutom får dom gå i skolan, vilket inte alla får göra i Ghana.



Allt sker på ett marknära sätt. Här finns inga flotta kontor. Det finns inget kontor alls. Ingen tid går till spillo för att man skall invänta besked från någon högre upp i organisationen.


Inga pengar försvinner i några mellanhänder. Tack vara framförallt Jacques, som är Emelies högra hand, kan varor handlas till lokala priser.


Jag vara bara där i fem dagar. Därför hann jag inte med att få ett djupare grepp på skolverksamheten, men barnen var mycket motiverade. Jag fick ganska god kontakt med några av lärarna och de är alla väldigt motiverade. Några av dem bor i hemmet ihop med barnen, men i egna sängar.




Skolböckerna var ganska slitna. Barnen delade på böckerna, men alla hade egna skrivböcker. Alla blev jätteglada men också lite nervösa, när jag läste i deras skriv- och räkneböcker. Det kliade lite i fingrarna att rätta här och där, men det överlät jag till lärarna.



Fotboll är en fantastisk sport. På Great Andoh tränar killarna i fotbollslaget varje morgon. I vart fall sa de att de gjorde det. Jag såg aldrig träningen för den ägde rum före klockan sex, om jag fattade det hela rätt.


Men jag såg när dom spelade match. Dom spelar i blå-gula kläder vilka har skänkts av ICA i Sverige. Hjärtat klappar lite extra, när man ser laget spela i blå-gult och linjemännen signalerar med blå-gula flaggor.
Det är mycket musik. Här tränas jag tillsammans med Emelies mamma och pappa inför fotbollsmatchen där uppladdning sker med musik.


När jag satt på planet hem for naturligtvis många tankar genom huvudet. Jag kände mig riktigt stolt, att få vara en kugge i och bidraga till det marknära och superbillga biståndsarbete som Emelie, Jossan och Jaques bedriver. Snacka om effektiva insatser!





Alldeles särskilt hoppades jag att Great Andohs 'rule number one' - det vill säga att verksamheten är fri från aga - skall sprida sig utanför hemmet. Kanske lite naivt men jag tror, att den kärlek som barnen får, gör att de tar med sig ett agafritt förhållningssätt till vuxenlivet och på så sätt verkligen sprider det vidare.


Tillsammans med Emelie, rektorn och alla lärare.



Ni får gärna höra av er till mig om ni har några frågor.


Lennart Duell
mobiltelefon: 0706 72 76 15

Heej allihopa!!

Internet på skolan funkar inte och det är sån hetta så vi försöker att undvika staden....Men jag mår jättebra! Glad (och lite trött; ) efter att haft mamma, pappa och Lennart Duell (en av våra huvudsponsorer) på besök i en vecka. Det kändes jätteroligt att ha dom här, att dom får träffa barnen, Jaques, se mitt andra hem....sen var det nyttigt också...för oss alla tror jag. Det är svårt att i ord och ens bilder beskriva hur allt är här, förutsättningarna, miljön, kulturchockarna....det måste upplevas. För mig var det också nyttigt med några som med 'nya' ögon såg på verksamheten....ibland tyckte jag kanske att det var lite mycket frågor (mina pappa är en nyfiken typ som gärna vill ha svar med en gång också....) ; ) men så värdefullt att få nya perspektiv och idéer på vårt arbete.

TACK mamma och pappa för att ni är världens bästa som stöttar mig i detta (jag vet att det är tufft också för er ibland, fast på ett annat sätt...). Och TACK Lennart för att du kom ned, betyder jättemycket för mig. Lennart kommer också att gästblogga - så håll utkik!

Jossan är ju med och det är så roligt. Hon är värsta stjärnan i klassrummet, barnen älskar henne! Hon får skriva själv och berätta om hur allt går. Jag har ju sänkt mitt snitt på kulturkrockar på dag från 10 till kanske 5....och Jossan jobbar på sitt snitt ; ) Framförallt med rektorn har vi en del duster, jag berättar om det en annan gång....

I morse (dvs kl 04.00!!) satt vi och pratade, det känns som om vi har varit här i flera månader..... Vi ligger inte pa latsidan direkt!

Efter första veckan hade vi gjort allt från dansat till varit på sjukhuset tre gånger, spelat vår första riktiga fotbollsmatch, vaccinerat barnen mot polio, rensat ut alla barnens kläder (70 barn med cirka 10 plagg var blir 700 plagg) tvättat ALLA kläder, bränt en del, STORSTÄDAT alla rummen, haft krismöte med rektorn....och nu har det gått tre veckor till...och vi har hunnit göra allt igen....; )

Även om det är massor massor som återstår att göra (det blir tydligt också när jag är här längre nu) så känns det så skönt att de hur det mesta flyter på, se att barnen är friska. Jaques och killarna har gjort så mycket bra saker. Och det allra VIKTGASTE - barnen skrattar!!

Mitt i all kärlek och skratt så är det som ni kanske förstått en extrem värmebölja. Mars är årets varmaste månad i Ghana...det är över 40 grader varje dag. Sjalvklart tar det pa krafterna och vi blir alla trotta under dygnets varmaste timmar. Barnens värmeutslag kommer och går...och det är jobbigt speciellt med de små barnen....vi har

varit och köpt en begagnad AC och den hjälper lite iallafall

Tyvärr tar det typ hundra år att ladda upp bilder men vi filmar och dokumenterar allt så det kommer lite då och då. Återrapportering blir också sommarens projekt när jag kommer hem. Nu är mitt fokus barnen och verksamheten.

....ni undrar säkert hur matchen gick??? Vi förlorade stort men det var hur kul som helst!!

Jag berättade om matchen och lite annat när jag var med i P4 för ett tag sedan, jag ber min syster lägga upp länken här:

Förra helgen så var vi med på den första fotbollscupen. Killarna i sina fina fotbollströjor med Great Andoh på ryggen - snacka om att dom var stolta!!!

Imorgon blir en stor dag - då kommer fyra lärare från Backegårdsskolan hit. Vi ska inleda ett samarbete. Berättar mer nästa gång.

Jag skriver snart igen! Ta hand om er så länge.

Stor kram emelie