Att komma hem

Fick ett av mitt livs värsta migränanfall...ingen el och 40c så Jossan tog mig i en taxi till Kasoa för att ta in på litet hotell som iaf hade fläkt. Kommer tillbaka ett dygn senare, sätter foten innanför grinden och överös av så mycket kärlek och omtanke! Lille Daddy 3 år: Emelie, you fine now? tusen pussar på kinden. Okay now? Jag är så lyckligt lottad, att få vara barnen så nära är otroligt på alla sätt! massa kramar emelie (via sms till syster e...)

Nästa gästblogg: Jossan på plats

Gästbloggning av Jossan

Hej allihopa!

Efter nästan två månader i Ghana och på Great Andoh är det hög tid för mig att skriva ett par inlägg om mina upplevelser, känslor och intryck. Dom är inte få kan jag lova!

Ingen dag är den andra lik utan varje dag är fylld av händelser i alla dess former. Innan jag går och lägger mig har jag hunnit vara glad, arg, ledsen och frustrerad men gemensamt för samtliga av dagarna är att jag somnar lycklig och uppfylld av all kärlek som präglar Great Andoh International School.

En vanlig dag väcks jag av barnens sjungande röster runt klockan fyra på morgonen. Då ber dem i en timma för att sedan starta morgonaktiviteterna: Städa skolan och gården, bada och borsta tänderna, äta frukost och förbereda sig för en dag i skolan.

07.45 slås första slaget mot trumman. Då står alla barnen, från dem yngsta i förskolan till dem äldsta i klass sex, uppradade på skolgården för att gemensamt sjunga skolmarschen. Det är verkligen en häftig upplevelse att se alla 67 ungar i sina fina uniformer gemensamt sjunga och marschera in skoldagen.

Klockan 08.00 går jag till mitt klassrum och hälsar klass sex god morgon. Dem består av åtta väldigt duktiga, motiverade och ambitiösa elever. Jag älskar varje timma i klassrummet! Att förmedla kunskap är en väldigt häftig känsla, speciellt när studenterna trånar efter den. Jag undervisar främst i engelska men även om allt möjligt som jag tycker barn mellan 12-14 år bör veta (det är åldern på barnen i klass sex).

I Ghana är skolväsendet uppbyggt enligt stränga restriktioner och läroplaner följs till punkt och pricka. Detta blir enligt min mening ett väldigt enformigt och ostimulerade sätt att undervisa på. Jag har därför försökt att få barnen att titta upp från sina böcker och hitta olika sätt för dem att tillämpa sin kunskap. För den är enorm! Dem kan så mycket men ges inte tillräckligt utrymme att ge uttryck för den.

För cirka sex månader sedan anställde Emelie och Jacques två nya lärare, Albert och Harry. Två fantastiska lärare som också jobbar en liten bit utanför den exakta läroplanen. Albert undervisar i klass ett och är underbar med barnen men väldigt tystlåten som person. Harry, som undervisar i klass fyra, är å andra sidan en solstråle som sprider positiv energi! Han skämtar, leker och skrattar så fort han får tillfälle. Detta betyder dock inte att barnen inte lyssnar på Sir Harry; så fort lektionen börjar blir det knäpptyst i hans klassrum. Harry har bokat en plats i min väska hem till Sverige och han har gett mig sitt ord på att han kommer bli väldigt besviken på mig om jag inte håller mitt löfte om detta.

Klockan 15.00 är skoldagen slut och barnen byter om från sina skoluniformer till fritidskläder och hälsar artigt ”Good afternoon Madame Josephine”. Då leker vi! Spelar fotboll, volleyboll, läser böcker, berättar historier, pussas och kramas. Min favorittid på dygnet är runt 17-tiden. Då börjar det bli lite svalare och skymningen närmar sig. Då älskar jag att sitta på andra trappsteget utanför Great Andoh och bara studera allt liv och all rörelse som sker. Barnen passerar för att bada, göra läxor, spela fotboll och allt annan möjligt som barn mellan 2-14 år gör.

Kasoa, staden som Great Andoh ligger i, betyder marknad på lokalspråket twi. Dock brukar Emelie och jag säga att Kasoa betyder ”No electricity”. Elen går nämligen ett par gånger om dagen vilket som Ni förstår innebär att alla lampor, tv och värst av allt, fläktarna slutar fungera. Då brukar vi, alla barnen och myggorna sätta oss med levande ljus på gården och berätta sagor. ”Story story” säger den som vill berätta. ”Story!” svarar de andra i kör. Dessa stunder har jag extremt starka och fina minnen från. Gemenskapen och kärleken som genomsyrar dessa stunder är obeskrivbar.

Ungefär var fjärde vecka fylls brunnen på med vatten som levereras av en stor vattentank på en lastbil. Detta kan inte Emelie och jag dricka eftersom våra magar inte är vana vid detta utan vi köper vatten som dricks ur påsar innehållande fem deciliter. På dessa prassliga påsar står det ”Water is life så let’s keep drinking”. Och det stämmer verkligen. För cirka en vecka sedan, fredagen den 16e april, utlystes en vattenstrejk i Kasoa. Detta resulterade i att Great Andoh inte fick sin leverans av vatten och stod utan i tre dagar. Tre dagar då barnen inte kunde bada eller tvätta sina kläder får så klart sina följder. Som tur var blåstes strejken av i förtid och vatten levererades.

Som Emelie skrev i samband med att hon hälsoregistrerade barnen var det också en annan bit av denna som var enormt viktig. Barnen fick en identitet. Inspirerad av detta och starka minnen från vår egen skolgång då skolkort togs bestämde vi oss för att ta ett riktigt skolkort på alla barnen där de håller en skylt med sitt namn på. Dessa har vi framkallat och ska hänga upp som ett stort fotokollage på väggen i vardagsrummet. Tänk vilken häftig känsla för barnen, som de flesta aldrig har sett ett kort på sig själva, att kunna peka och se sitt eget ansikte och namn hängandes på väggen!

Som uppföljning av detta har vi köpt måttband och en våg för att mäta och väga barnen för första gången. Allt för att barnen ska känna sig unika och som egna individer vars utveckling vi är intresserade av och följer.

Med risk för att bli för personlig angående Emelies och min vänskap så måste jag skriva några rader om min fantastiska vän. Att det blir en upprepning och att Ni redan är medvetna om detta får Ni ha överseende med. Att uppleva det som vi gör tillsammans varje dag är något väldigt sällsynt men betyder också att vår vänskap utvecklats till systerskap. Kampen hon utför varje dag; krocken mellan svensk och ghanesisk kultur, vit 23-årig tjej med ansvar för 67 barn är bara ett fåtal av de strider hon kämpar för varje dag. Med en ängels tålamod, respekt för alla sortens människor och världens största hjärta lyckas hon på något sätt. Varje dag.
Skriver om ett par dagar igen!
Massa kramar Josephine

Gästblogg: Lennart Duell efter besök

Rapport från en gästbloggare


Som Emelie skrev i sin blogg den 26 mars, skulle jag dyka upp med en gästblogg om min resa till Great Andoh International School. Mitt namn är Lennart Duell och jag har följt och stöttat Emelies arbete med Great Andoh nästan från start. I februari var jag nere på besök.


Mitt första intryck av skolan är också det intryck som starkast lever kvar. Jag hade inte varit på skolan särskilt länge, förrän det var tydligt för mig, att skolan drivs med kärlek och medmänsklighet som huvudsakligt drivmedel.


Jag blev oerhört rörd när jag såg hur bra barnen mådde - både fysiskt och psykiskt. När man sedan tänker på hur miserabelt dessa barn hade haft det om de inte kommit till skolan, får man nästan ståpäls.



Hela projektet drivs småskaligt. Standarden på hus, skolbyggnader och annat är på samma nivå som omgivningen. Det vill säga det finns inget överflöd. Barnen bor trångt, skolan är enkel, maten är tämligen ensidig. Men alla får mat, rent vatten och husrum (sängplats som delas med någon annan). Dessutom får dom gå i skolan, vilket inte alla får göra i Ghana.



Allt sker på ett marknära sätt. Här finns inga flotta kontor. Det finns inget kontor alls. Ingen tid går till spillo för att man skall invänta besked från någon högre upp i organisationen.


Inga pengar försvinner i några mellanhänder. Tack vara framförallt Jacques, som är Emelies högra hand, kan varor handlas till lokala priser.


Jag vara bara där i fem dagar. Därför hann jag inte med att få ett djupare grepp på skolverksamheten, men barnen var mycket motiverade. Jag fick ganska god kontakt med några av lärarna och de är alla väldigt motiverade. Några av dem bor i hemmet ihop med barnen, men i egna sängar.




Skolböckerna var ganska slitna. Barnen delade på böckerna, men alla hade egna skrivböcker. Alla blev jätteglada men också lite nervösa, när jag läste i deras skriv- och räkneböcker. Det kliade lite i fingrarna att rätta här och där, men det överlät jag till lärarna.



Fotboll är en fantastisk sport. På Great Andoh tränar killarna i fotbollslaget varje morgon. I vart fall sa de att de gjorde det. Jag såg aldrig träningen för den ägde rum före klockan sex, om jag fattade det hela rätt.


Men jag såg när dom spelade match. Dom spelar i blå-gula kläder vilka har skänkts av ICA i Sverige. Hjärtat klappar lite extra, när man ser laget spela i blå-gult och linjemännen signalerar med blå-gula flaggor.
Det är mycket musik. Här tränas jag tillsammans med Emelies mamma och pappa inför fotbollsmatchen där uppladdning sker med musik.


När jag satt på planet hem for naturligtvis många tankar genom huvudet. Jag kände mig riktigt stolt, att få vara en kugge i och bidraga till det marknära och superbillga biståndsarbete som Emelie, Jossan och Jaques bedriver. Snacka om effektiva insatser!





Alldeles särskilt hoppades jag att Great Andohs 'rule number one' - det vill säga att verksamheten är fri från aga - skall sprida sig utanför hemmet. Kanske lite naivt men jag tror, att den kärlek som barnen får, gör att de tar med sig ett agafritt förhållningssätt till vuxenlivet och på så sätt verkligen sprider det vidare.


Tillsammans med Emelie, rektorn och alla lärare.



Ni får gärna höra av er till mig om ni har några frågor.


Lennart Duell
mobiltelefon: 0706 72 76 15