lördag 22 maj 2010

Nära men inte för nära...

För några veckor sedan kom det fem syskon till oss, dom blev lämnade av 'släktingar' till familjen. 2- 10 år. Det har varit lite tufft. Barnen har - såklart - varit väldigt väldigt känsliga, mycket oro, nära till gråt. Det svåra är att det bara är två av barnen som förstår twi, det lokala språket som pratas i den del av Ghana som vi är i. Svårast med språket är det med oss äldre. Det är rätt häftigt att se att barnen hittar sina sätt att kommunicera! Och så otroligt fina dom är mot varandra. Det verkligen är så som vi vill...barnen kanske är föräldralösa men familjelösa det ska dom aldrig känna sig!

Nu känner jag mig så glad men också splittrad. Den minsta i syskonskaran, en liten kille på kanske två år, har varit väldigt inåtvänd, inte pratat, lekt, deltagit. Ofta blivit ledsen. Vi har hängt mycket tillsammans och han har sovit i samma rum som mig, och ofta hos mig. Och sista veckan, vilken skillnad! Helt plötsligt så busar och skrattar han. Är med i leken. Pratar massor (fast vi inte förstår, vi gör vårt bästa att låtsas...!). Det känns så otroligt härligt att se! Men jag känner också att han tyr sig väldigt mycket till mig...och jag kommer ju också att 'försvinna'...känns inte rätt. Pratat mycket med lärarna och Jaqcues om detta och vi arbetar nu aktivt för att han ska knyta an till fler av oss. Och jag måste ta ett steg tillbaka. Vara nära, men inte för nära...Usch det är dubbla känslor.

Imorgon kommer min syster ulrika ner och ska vara här en månad. Ska bli så underbart. Längtar!! Och ställer in mig på ett hektiskt schema....Ullis är projektledare till yrket...så ni kan ju tänka er...här ska planera och organisera och styras upp ; )

stor kram emelie


fredag 14 maj 2010

Lights off!

När det är lights off (ingen el) är det inte så kul att sova inomhus...Förra veckan när elen försvann i över ett dygn bar Jossan och jag helt enkelt ut en madrass och sov på gården.

Men ylande hundar, smygande möss och surrande myggor gav inte den perfekta skönhetssömnen. ; )


Sir Wonder struntade i madrassen och komponerade sin egen säng...

Annars är det fullt ös. Mycket som ska hinnas med innan åker hem...är ju som tur är många veckor kvar men tiden går fort! Jossan har åkt hem och det känns riktigt tomt...har varit så underbart att ha henne här och barnen älskar henne! Och hon har fört med sig nya perspektiv in i undervisningen som flera av lärarna blivit inspirerade utav.


Det är mycket möten på gång. Via ytterligare en härlig göteborgare (från ghana!) med stort engagemang (tack Kojo!) har jag fått bra kontakter här på plats och igår var jag och träffade en kvinna som heter Susan Saaba. Jag fick tips om henne redan förra året från en tjej på Röda Korset i Göteborg men först nu har vi alltså träffats. Vilken kvinna! Susan är expert på barnrättsfrågor, och har jobbat som rådgivare till myndigheter och barnhem här i Ghana i många år. Vi hade massor att prata om!

Det var så häftigt för Susan satte ord på mycket utav det som vi arbetar för. För mig är det superviktigt att barnen ska respekteras och inte kränkas genom tex aga. Och att de ska känna att de är precis lika mycket värda som alla andra barn. Hela skolan och utbildningen handlar ju om att de ska kunna förändra sin egen framtid, att få verktyg för det. Den där gången när jag blev så arg på första barnhemmet jag var på, för att lärarna slog och nästan torterade barnen....och jag åkte och skrev ut FN:s barnkonvention...det var ju mest ett infall, jag bara visste att det var rätt men kunde inte riktigt förklara hur och varför. Susan är expert på detta - på vilka rättigheter barnen har, vilka skyldigheter som Ghanas regering har gentemot barnen. Det kan bli ett väldigt bra samarbete!

Idag är det ju bara skolan och inte barnhemmet som är registrerat av myndigheterna. Detta eftersom myndigheterna bestämt att inga privata barnhem ska få drivas...detta är en oro för oss, känns så viktigt att verksamheten bedrivs med myndigheternas godkännande...Susan kan bli ett jättebra stöd i processen med att få också barnhemmet godkänt.

sköt om er alla, vi hörs snart! kram emelie

måndag 3 maj 2010

Jossan som skriver igen

Hej!

Förra veckan hade alla klasser final exams i samtliga skolämnen. Barnen var därför lediga hela veckan (19e till 23e april). Emelie och jag bestämde därför att vi skulle ha games med barnen i två dagar. Vi delade upp barnen i sex lag och hade olika tävlingar och uppdrag, bl.a. skulle de springa fram till en hink med vatten, doppa huvudet, och springa vidare till en skål med mjöl för att leta upp en karamell. Väldigt kladdigt men mycket uppskattat av alla barnen! Hela dag ett avslutades med en stor danstävling som slutade i att Beatrice (se bild nedan) vann och att vi andra badade i svett! Barnen har så mycket rytm och danskänsla i sig att de alla skulle platsa i vilket professionell danstävling som helst. Emelie och jag brukar säga att när vi tar ett steg hinner dem ta fem.









På kvällarna mös vi med bra filmer; Hitta Nemo, Aristocats och Tom & Jerry. Som ett riktigt lov ska vara!



De senaste veckorna har vi haft problem med att många av barnen har värmeutslag. De får små knottror över sina kroppar som kliar. Ytterligare en typ av utslag har börjat sprida sig mellan barnen. De får små bölder, en eller två stycken, som gör väldigt ont. Vi försöker behandla dessa så gott det går genom att behandla utslagen med desinfektion och medicin och hoppas att dom försvinner snart!

På Great Andoh har de yngsta barnen väldigt starka viljor och testar hela tiden gränserna, precis som små barn alltid gör. En av de yngsta, Kofi (som för övrigt betyder fredag på lokalspråket twi) är en väldigt bestämd liten kille som jag enbart har bråkat med och tillrättavisat under drygt en månad sedan. Efter många fighter och tillsägelser kom han fram till mig för några dagar sedan, tog min han, tittade mig i ögonen och sa: ”You are good”. Då smälter hela hjärtat kan jag lova!










Varje dag bjuder på mycket skratt och leenden men också besvikelse och tårar. För ungefär en vecka sedan rymde en av de äldsta killarna som varit med Emelie och Jacques från början. Utan att någon vet eller förstår riktigt varför så var han borta när vi vaknade på morgonen. Eftersom han är 13 år och ”stor” så kan det vara marknaden som lockar. Att komma ifrån de måsten som finns på skolan (städa, bada, gå i skolan, göra läxor etc.) för ett i hans ögon häftigt liv på gatan där ingen säger åt dig vad du ska göra. Vi hoppas att han kommer tillbaka snart annars kommer Emelie och Jaques åka och leta efter honom.



Nu är det 3 dagar kvar tills jag åker tillbaka hem till Sverige och att jag varit här i drygt två månader känns helt absurt! Tiden har gått otroligt fort, fast när jag tänker tillbaka på första tiden så känns det som om det var ett år sedan. Varje dag är dels väldigt lång (tidiga morgnar och sena kvällar) och dels väldigt händelserik. Ingen dag är den andra lik och man vet aldrig vad som kan hända! Väldigt annorlunda från den relativt trygga vardagen i Sverige, på gott och ont.
Att säga hej då till barnen är något jag fasar över. Jag tyckte det var svårt efter jag varit här en vecka i oktober, hur ska det då gå efter drygt två månader? Eftersom jag bor på barnhemmet och lever in på barnen 24 timmar om dygnet har jag knutit väldigt starka band med många av dem och jag kommer känna en enorm tomhet att inte få leka, kramas, skratta, bråka med och undervisa.






För ett par dagar sedan frågade en pojke om det var sant att jag ska åka tillbaka till Sverige snart. Jag svarade att det var sant men att jag alltid kommer komma tillbaka till Great Andoh, oavsett om det är om sex månader eller sex år så kommer Great Andoh och alla barnen alltid finnas i mitt hjärta. Han verkade inte riktigt nöjd med det svaret så jag bad honom titta upp på stjärnhimmeln och varje gång han saknade mig eller jag saknade honom så skulle vi titta på stjärnhimmeln. Han i Ghana och jag i Sverige.....


Massa kramar Jossan