Nära men inte för nära...

För några veckor sedan kom det fem syskon till oss, dom blev lämnade av 'släktingar' till familjen. 2- 10 år. Det har varit lite tufft. Barnen har - såklart - varit väldigt väldigt känsliga, mycket oro, nära till gråt. Det svåra är att det bara är två av barnen som förstår twi, det lokala språket som pratas i den del av Ghana som vi är i. Svårast med språket är det med oss äldre. Det är rätt häftigt att se att barnen hittar sina sätt att kommunicera! Och så otroligt fina dom är mot varandra. Det verkligen är så som vi vill...barnen kanske är föräldralösa men familjelösa det ska dom aldrig känna sig!

Nu känner jag mig så glad men också splittrad. Den minsta i syskonskaran, en liten kille på kanske två år, har varit väldigt inåtvänd, inte pratat, lekt, deltagit. Ofta blivit ledsen. Vi har hängt mycket tillsammans och han har sovit i samma rum som mig, och ofta hos mig. Och sista veckan, vilken skillnad! Helt plötsligt så busar och skrattar han. Är med i leken. Pratar massor (fast vi inte förstår, vi gör vårt bästa att låtsas...!). Det känns så otroligt härligt att se! Men jag känner också att han tyr sig väldigt mycket till mig...och jag kommer ju också att 'försvinna'...känns inte rätt. Pratat mycket med lärarna och Jaqcues om detta och vi arbetar nu aktivt för att han ska knyta an till fler av oss. Och jag måste ta ett steg tillbaka. Vara nära, men inte för nära...Usch det är dubbla känslor.

Imorgon kommer min syster ulrika ner och ska vara här en månad. Ska bli så underbart. Längtar!! Och ställer in mig på ett hektiskt schema....Ullis är projektledare till yrket...så ni kan ju tänka er...här ska planera och organisera och styras upp ; )

stor kram emelie