onsdag 20 maj 2009

Några tuffa veckor...

Vänner,

Ledsen att jag inte hört av mig på ett tag...det har varit tre riktigt struliga och jobbiga veckor. Det är tur att barnen och Jaque ger så mycket energi - för ibland räcker mina egna energireserver inte till...


För att göra en lång (och känslomässigt väldigt jobbig!) historia rätt så kort så blev jag och barnhemmet polisanmält. Vi flyttade ju som ni vet från det första barnhemmet till det stället vi är nu (eftersom dom chockhöjde hyran och vi behövde bättre lokaler). På det första stället fanns det inte bara föräldralösa barn utan också ett trettiotal 'needy kids'. Det är barn som har föräldrar men som kommer till barnhemmet för att få stöd med mat och omvårdnad. Föräldrarna till ett av dessa barnen kom till mig och ville att jag skulle betala för privatskola för deras son och få pengar till annat. Jag sa att han så gärna fick komma till skolan och bo eller bara gå i skolan hos oss men att nej, jag kunde inte betala hans privatskola. Det var detta som startade allt....föräldrarna gick till polisen och anmälda först mig och sen skolan för en hel rad med olika saker - att jag inte tagit hand om deras son, att skolan inte hade rätt tillstånd osv...


Jag blev helt chockad när fick reda på att polisanmäld. Rädd. Vad innebär dte att bli polisanmäld?? Och här - där polisen på det lokala planet är precis hur korrupt som helst!! (En gång hotade en polis mig med att ta med mig in på stationen för att han inte fick mitt telefonnummer....helt sjukt) Och blev så ledsen och besviken över att föräldrarna valde att göra så här. De hittade på massa dumma saker om vad jag gjort och sagt som ju inte alls var sant.


Och NEJ, det är ingen ursäkt eller förklaring att de är fattiga. Jag har så många vänner och i min familj här som är fattiga fattiga men som ändå inte ljuger och behandlar någon så respektlöst som dessa föräldrar gjorde mot mig (och mot jaque och barnhemmet). Många av de val man gör påverkas såklart av om man är fattig men en sämre människa det är man inte! Det finns helt enkelt rötägg både med och utan pengar.


Som tur var så har jag haft mina fantastiska 'familj' här nere som har stöttat mig. Och min fantatsiska familje hemma som jag väl talat med typ tre gånger om dagen de senaste veckorna...TACK FÖR ATT NI FINNS!!!! Ni skulle sett, en timme efter det att föräldrarna var här och hotade och visade polisanmälan så började folk strömma till huset där jag bor...Morbröder, vänner, farbröder osv...helt plötsligt var det stormöte med 20 personer som i vilda diskussioner diskuterade vad som hänt och hur vi/jag skulle göra...otroligt med så fint stöd...men också en konstig situation...Vid sådana här tillfällen är ofta många äldre med och de pratar bara på deras språk...och jag förstår ingenting men hör bara mitt namn nämnas om och om igen...


Sen följde två veckor av möten var och varanann kväll mellan delar av min 'familj' och föräldrarna som ville ha pengar (utpressade mig skulle jag kalla det). Det var bland det tuffaste jag varit med om. Och mycket för att jag kände mig så utsatt. Kan inte utrycka mig och förstår inte språket. Mycket högljudda diskussioner. Visst försökte de översätta för mig men det gick inte att fånga ordentligt och när jag ville förklara hur jag upplevde situationen såblev det mest bara fel...Men det var ändå viktigt för mig att vara tydliga med att jag tyckte att det var fel. Det går inte bara att hitta på och hota med vad som helst utan jag ville visa och förklara hur ledsen jag blev.


Hur slutade det? Ja, jag är inte stolt över mig själv för det fick sluta med att jag betalade. Och då drog de tillbaka anmälan... Men under processen hade jag vekrligen visat att jag kände mig så ledsen och besviken över alla lögner de spridit och mig och om barnhemmet och det kändes viktigt. Och samtidigt - jag kan ju inte säga att det inte känns bra att behöva betala för J skolgång på privatskolan...han är världens finaste lilla kille och utbildning är precis allt! Så det är jag på ett sätt glad över. Men för mig så blev det mycket mer av en principiell fråga allt det här...


Jag har nu bestämt mig för att stanna tre veckor till - 'är så mycket jag vill hinna med innan jag åker hem. Min syster Ulrika har också bestämt sig för att komma ned och hälsa på mig - känns såååå roligt!!! HAR NI SAKER SOM VI SKULLE KUNNA HA TILL SKOLAN - pennor, böcker på engelska, kartor, planscher, pedagogiska leksaker...???? Så hör av er till ulrikakanter@hotmail.com - hon kommer kunna ta med en hel del ner!


Nu måste jag sluta, det som är på gång det närmaste nu och som jag skriver mer om snart är:


- skolan nästan nästan klar!! Idag målade vi väggarna blåa och det slutade med att vi hade 56 små blå smurfar som sprang omkring och lekte...


- letar fortfarande efter bra lärare, ska träffa en kvinna imorgon som har mycket erfarenhet och vi ska bla diskutera möjligheten att anställa en pensionerad rektor som kan hjälpa oss


- skolunifmermerna är klara! Barnen är sååå stolta när de sätter på sig dom ...för att gå över gården till skolan...Ska lägga upp bilder ska ni få se! TACK TACK TUSEN TACK för att vi gjorde detta - barnen har växt flera centimeter nu...; )


- bygga färdigt sängarna, vi bygger breda våningssängar som två tre barn kan sova i

- förbereda för kommande sjukvådrdsförsäkringsomgång

Vi hörs snart igen! Och håll tummarna för att det kommer regn...här har varit över 40 grader i en vecka nu och det ligger och trycker ett regn som aldrig riktigt kommer...det tar på krafterna kan man lätt säga...speciellt när elen inte funkar (jag hade nämligen investerat i en värsting fläkt för att kunna sova på nätterna men tji fick jag...)

kram emelie


10 kommentarer:

  1. Du är bäst!!!

    Puss Lollo

    SvaraRadera
  2. Det va en jobbig historia att läsa om, skönt att det ordnade upp sig till slut i alla fall.
    Du gör en otrolig insats för barnen på barnhemmet.

    kram
    Marie (Amandas mamma)

    SvaraRadera
  3. Ja, det var en jobbig berättelse, men känn stolhet! Det verkar som du gjort jättesvåra avvägningar på ett fantastiskt bra sätt.
    Lennart

    SvaraRadera
  4. Emelie du vet hur mycket jag beundrar dig för all kärlek du ger och din fantastiska förmåga att inte tappa hoppet. Du är min förebild!

    SvaraRadera
  5. Blev tagen (av allt du skriver och berättar), inspererad (av att ge bidrag till detta engagemang du ger), glad (bl.a. över din beskrivning av vad som kan göras och att glädjen finns med er), ledsen (hur orättvis världen är). Tack för att du gör detta! Hoppas verkligen att du orkar och att fler engagerar sig. (läst Hemmets veckotidning idag) Skickar kram och kärlek till er alla, Mia

    SvaraRadera
  6. Anette Didriksson25 maj 2009 19:57

    Hej Emelie
    Vad skönt att allt löst sig och att ni fixat skoluniformer! Skall bli spännande att få se bilder. Börjar bli lite pengar i sillskutan igen. Skall kolla hur mycket det är och sätta in på ditt konto. Sköt om dig vännen, så se vi snart. Kram Anette

    SvaraRadera
  7. Du är fantastisk som håller modet och hoppet uppe och leendet på läpparna.Du är min förebild och stora vardagshjälte. Kram från syster T

    SvaraRadera
  8. Läste i Hemmets Veckotidning om dig, jag också! Fick en stor klump i halsen av rörelse! Jag ska absolut ge ett bidrag.
    Hoppas du orkar hålla ångan uppe! Och tusen kramar till er alla från mig och min lilla familj!

    Carina i Skåne

    SvaraRadera
  9. Kan bara dela stor stolthet och beundran! Å blir oxå glad och rörd över er som skriver in och engagerar er, era kommentarer ger massa energi! Systern som snart är där.. :-)

    SvaraRadera
  10. blir sa glad over era kommentarer, tack! det peppar och varmer mycket! kram emelie

    SvaraRadera